Brittis & Nilla
Det hela började med en skrivaruppgift. "Skriv något för barn. Kanske en saga."
Jag skrev om ett dockkalas jag och min bästis hade i skrubben.
Medan jag skrev var det som om de små töserna stod bredvid och vädjade att jag skulle berätta mer om vad de gjorde. Och jag skrev allteftersom minnena blev tydligare.
När jag läste genom vad jag skrivit var det inte längre en berättelse för barn mer en bok för oss som vill minnas hur det var att vara barn på 50 och 60-talet.
Texterna gick som följetong i Filipstads Tidning. Det var ju i Filipstad allt hände.
2006 trycktes den som bok.
Den härliga omslagsbilden har min dotter Anna Karlsson tecknat fritt efter ett fotografi där Brittis och Nilla tävlar i att gunga högst medan en granntant håller ett öga på oss.
Baksidestext:
Brittis & Nilla funderar över varför man känner sig rik när man matar änder. De tar med glädje och nyfikenhet emot en utländsk familj som flyttar in i huset.
Självklart springer de ärenden åt den handikappade grannen. Och det är Brittis & Nilla som lägger blommor på bortglömda gravar.
Visst ljuger de ibland och de vågar inte berätta allt för de vuxna.
Vad de däremot aldrig funderar över är hur deras barndom kommer att påverka dom i vuxen ålder.
Ett litet smakprov som speglar tidsandan;
Brittis och Nilla niger alltid åt tanter och farbröder. Det gör alla flickor. Pojkar bockar.
Det är lättare att bocka för det kan man göra när som helst. Det är fuskigt tycker Brittis och Nilla att pojkar ska ha det så lätt.
När flickor niger måste de stanna upp. Det tar tid att stanna och niga om man har bråttom och särskilt svårt är det att cykla och niga, speciellt i uppförsbackar.
Det händer att Brittis och Nilla tittar åt ett annat håll när de möter någon vuxen de känner bara för att inte tappa farten.
De är väl medvetna om att det är oartigt så de skäms alltid när det händer.
När de cyklar tillsammans med pojkar brukar pojkarna ropa:
-Ni tappade något.
Då stannar de och frågar:
-Vad då?
-Farten.
-Typiskt för pojkar att göra så.